idag
Dagarna passerar allt snabbare tycker jag, men jag vaknar fortfarande mitt i natten o kan inte somna om. Tänker på allt som hänt o på hur svårt det varit o vad jag har gjort fel.
Men man kan ju inte tänka så, men jag gör j det ändå... det är svårt att kämpa o nu när du inte ens snacka med mig så antar jag att du gett upp hoppet om mig o om våran vänskap också. Vet inte vad jag ska tro eller göra så får bara sitta hemma o hoppas på att något kanske händer.
Men känns som att om du bara släpper mig så kommer du inte snacka med mig mer, det brukar vara så. Folk kan bara inte snacka med mig när jag är sur eller ledsen.. de gäller alla, inga undantag. Eller så skiter bara folk i att jag mår dåligt, men det gör inte så mkt. Jag har förstått verkligheten runt mig.
Men jag vet att ju längre tid de går ju mindre snackar vi o ju längre tid man inte snakcar med varandra ju svårare blir det att hitta tillbaka o ha nåt att snacka om.
Jag vet inte vad som kommer hända o ja jag är skit rädd för vad som kommer hända nästa dag o dagen efter det...
nästan så man sitter hemma o har ångest över det.
Men jag tycker bara det är så orättvist, jag fanns fan alltid där för dig o de kändes som om du inte uppskattade mig ens o nu håller du på o leker eller vad du gör o så får jag inte höra av mig eller nåt.
Det är förjävligt, jo det är verkligen det. Rädsla o sorg blandat med oro o tårar.
Fattar inte att jag går igenom dethär just nu, att det ens kunde hända. Men jag fattar inte varför jag gör såhär mot mig själv.
Men jag antar att de betyder att du betyder mkt o att jag fortfarande känner nåt.
Men man kan ju inte tänka så, men jag gör j det ändå... det är svårt att kämpa o nu när du inte ens snacka med mig så antar jag att du gett upp hoppet om mig o om våran vänskap också. Vet inte vad jag ska tro eller göra så får bara sitta hemma o hoppas på att något kanske händer.
Men känns som att om du bara släpper mig så kommer du inte snacka med mig mer, det brukar vara så. Folk kan bara inte snacka med mig när jag är sur eller ledsen.. de gäller alla, inga undantag. Eller så skiter bara folk i att jag mår dåligt, men det gör inte så mkt. Jag har förstått verkligheten runt mig.
Men jag vet att ju längre tid de går ju mindre snackar vi o ju längre tid man inte snakcar med varandra ju svårare blir det att hitta tillbaka o ha nåt att snacka om.
Jag vet inte vad som kommer hända o ja jag är skit rädd för vad som kommer hända nästa dag o dagen efter det...
nästan så man sitter hemma o har ångest över det.
Men jag tycker bara det är så orättvist, jag fanns fan alltid där för dig o de kändes som om du inte uppskattade mig ens o nu håller du på o leker eller vad du gör o så får jag inte höra av mig eller nåt.
Det är förjävligt, jo det är verkligen det. Rädsla o sorg blandat med oro o tårar.
Fattar inte att jag går igenom dethär just nu, att det ens kunde hända. Men jag fattar inte varför jag gör såhär mot mig själv.
Men jag antar att de betyder att du betyder mkt o att jag fortfarande känner nåt.
S, kämpar på för vad då?
Kommentarer
Trackback
