En kärleksförklaring till I<3
Jo så är det, alla texter som handlat om kärlek eller om Han är just om honom. Varför det inte framgår finns det många anledningar till. Jag älskade honom en gg, då trodde jag verkligen att jag skulle spendera hela mitt liv med honom bara han kunde se mig, älska mig o vilja vara med mig.
Den tiden kom aldrig, jag väntade o älskade honom bara mer för varje stund även fast jag för det mesta hatade saker han gjorde o hur han sårade mig. Det var vad alla kallade äkta kärlek.
Sen kom han till mig efter en tid, hade lärt sig älska denna patetiskt förälskade S. Av hela sitt hjärta? Jo det tror jag, för det syntes varje gg han kollade på mig, hans ögon gav mig allt. Det kunde jag leva på.
Men saker o ting räckte inte för mig, vi hade ett förflutet som skar som knivar inom mig, som helatiden fick allt han gjorde att se värre ut, som om allt skulle skadat mig 10 gg mer än vad det gjorde. Men jag älskade honom, jag gör det förtfarande fast på ett annat sätt än att vara förälskad. Jag älskar honom, för den han var, den han blev o vad han än gjorde.
Jag kommer ihåg en sak jag sade till honom förut: jag älskar dig nu o för evigt, vad du än gör, vem du än blir o den du varit, ja kanske riktigt så gick det inte. Men mitt huvud är inte så lart för tillfället, det är så många tankar, minnen o saker jag skulle vilja göra, säga eller bara få fram överhuvudtaget.
Saker blir bara inte alltid rätt, men det behöver inte vara fel för det.
Men livet är som det är, de har konsekvenser, man gör misstag, man lär sig o ska få de man förtjänar. Men jag tycker verkligen inte så. Jag tycker man ska kunna förlåta att saker o ting inte händer för att det händer o att man inte alls får de man förtjänar. Jag trodde på ödet, nu vet jag inte vad som har hänt. Eller en sak vet jag.
Att idag förlorade vi båda något, men förhoppningsvis inte varandra...
Jag kommer alltid bry mig, alltid oroa mig för vad som händer, kommer tänka på dig, o kommer nog för en tid gråta för dig också. O jag kommer alltid älska dig, alltid. För du är en del av mig, som du har en del av mig.
O ja, jag kommer sakna dig...
Den tiden kom aldrig, jag väntade o älskade honom bara mer för varje stund även fast jag för det mesta hatade saker han gjorde o hur han sårade mig. Det var vad alla kallade äkta kärlek.
Sen kom han till mig efter en tid, hade lärt sig älska denna patetiskt förälskade S. Av hela sitt hjärta? Jo det tror jag, för det syntes varje gg han kollade på mig, hans ögon gav mig allt. Det kunde jag leva på.
Men saker o ting räckte inte för mig, vi hade ett förflutet som skar som knivar inom mig, som helatiden fick allt han gjorde att se värre ut, som om allt skulle skadat mig 10 gg mer än vad det gjorde. Men jag älskade honom, jag gör det förtfarande fast på ett annat sätt än att vara förälskad. Jag älskar honom, för den han var, den han blev o vad han än gjorde.
Jag kommer ihåg en sak jag sade till honom förut: jag älskar dig nu o för evigt, vad du än gör, vem du än blir o den du varit, ja kanske riktigt så gick det inte. Men mitt huvud är inte så lart för tillfället, det är så många tankar, minnen o saker jag skulle vilja göra, säga eller bara få fram överhuvudtaget.
Saker blir bara inte alltid rätt, men det behöver inte vara fel för det.
Men livet är som det är, de har konsekvenser, man gör misstag, man lär sig o ska få de man förtjänar. Men jag tycker verkligen inte så. Jag tycker man ska kunna förlåta att saker o ting inte händer för att det händer o att man inte alls får de man förtjänar. Jag trodde på ödet, nu vet jag inte vad som har hänt. Eller en sak vet jag.
Att idag förlorade vi båda något, men förhoppningsvis inte varandra...
Jag kommer alltid bry mig, alltid oroa mig för vad som händer, kommer tänka på dig, o kommer nog för en tid gråta för dig också. O jag kommer alltid älska dig, alltid. För du är en del av mig, som du har en del av mig.
O ja, jag kommer sakna dig...
Så i natt sover jag dåligt,
fast för en anlednings skull,
eller kanske...
fast för en anlednings skull,
eller kanske...
Trackback
