Alla undrar väll...

..vad som hände sen?
Hur kärlekshisorien fick sitt bistra slut. Jo, i evig tystnad och detta brev som örsta gg visas för någon annan än honom...

För en månad sen, då kändes allt bra, då höll du mig hårt i hand.

Det har varit svårt för oss båda, men jag har alltid älskat dig lika mkt, om inte mer för varjedag som går. Min kärlek till dig var så mkt mer, du var min familj o jag var din, du var mitt allt o om jag ville aldrig släppa taget, hur hårt livet än blåste på oss. Trodde väll att det alltid skulle vara vi, tror väll alltid det bästa av allt.

Du fick livet att gå lätt, du fick mig att slappna av, att kunna tänka om, att få vara jag. För du gillade mig precis som jag var o jag dig för den du är.

Det spelar inten roll hur hårt det blåser, hur hårda det slag som når mitt hjärta är, för jag älskar dig o kärleken fick mig att gå igenom allt, allt för din skull. Jag har alltid kämpat för oss, kanske inte på de bästa sätten, men på mina sätt, för oss. Jag önska du kunde vara mer tacksam eller iaf säga tack o önska mig lycka till. För hittills har jag bara fått skit för att finnas till, för att vara kär, för att ha älskat.

Jag vet att jag gjort fel, att jag varit nere en lång tid, att jag tagit ut saker på dig. Men så har du. Jag har fått se din ilska o höra allt tjat, men jag antar att man får klara av det lite när man finns där för någon. Men jag förtjänade nog inte heller alltid allt.

Så jag ber dig att tänka tillbaka, tänka på saker som hänt, på vem jag är. För här står jag, själv o med all skuld på mig, but it takes two for tango.

Jag önska du inte hatade mig, jag önska du kunde möta min blick, för jag vet att du inom dig känner något o har tankar om allt som hänt. Jag önska jag kunde prata med dig, önska jag kunde krama dig, önska vi kunde se en rolig film o jag kunde skratta.

För du minns väll Eden lake, vårt första möte.

Vår andra film, Madagaskar 2, du skattade så mkt att jag inte fattade vad som var så kul, men jag var glad ändå.

Att få röra vid dig i mörkret, minns du? Minns du vår första kyss?

För vet du, jag minns allt, allt i detaljer. Minns hur trångt det var att sova, men hur underbart det var att vakna bredvid dig, jag minns allt dåligt också.

Frdagen den 13, du har ju t.o.m kvar lappen. Vad mkt vi var med varandra den kvällen, inget kunde skilja oss åt.

Vi må ha gjort många dåliga saker också, men det finns så många härliga minnen. Små saker som gjorde oss speciella, som fick oss att älska. Men jag antar att man får både bra o dåliga saker ut av ett förhållande.

Jag vet att du hade det svårt, de hade jag också. Men kanske var vi inte menade att leva så svårt, kanske var allt bara fel.

Jag vet att det är lätt att se tillbaka, att inte vilja se framåt.

Men jag hoppas att du i framtiden kommer vara tacksam, tacksam för att jag tagit hand om dig, hjälpt dig i skolan o allt funnits där vad det än har varit.

Jag ville alltid finnas där, för jag tror du behövde det, men nu antar jag att det finns andra som lovat att finnas där, men vet du, det finns inte bara människor som är bra i världen, men jag hoppas att du kommer lära dig av dina misstag, att du kommer tänka tillbaka på att jag alltid fanns där o du, jag skulle aldrig lämnat dig. Även om det inte var vi alltid skulle jag varit en sann vän till dig, alltid finnas där som jag alltid funnits.

Så om du någon gg behöver komma bort, inte orkar med dina föräldrar eller skolan så står min dörr alltid öppen, du kan komma vilken tid på dygnet o jag kommer alltid finnas här o du kan få någonstans att sova o mat. För hur skit du än betet sig o hur stor idiot du än är så vet jag annat, du är mer än så. Så vad det än är,när det än är o för hur lång tid, jag lovar att alltid vara här, alltid. Vi finns här.

Klart att jag önskade att jag kunde hata dig, men jag vill inte, jag kan inte. Jag bryr mig för mkt o vill se dig lycklig. Jag vill hata dig så att jag också kan bara glömma allt o gå vidare... men jag är inte sån, för du står inte på egna ben än.

Jag önska du behövde mig,

Du kallar detta lycka, så som du är nu. Men hur bra du än försöker hålla masken o må bra så gör du inte det. För livet är inte så lätt, tro mig, jag vet mkt mer än du. Men om det nu är så att du mår bättre är jag glad för din skull, även fast jag önskade att du kunde tänka på mig ibland, tänka på den tiden vi fick, hur lyckliga vi var o vad glada vi var.

Men jag tror inte allt är bra, iaf inte just nu, men det blir väll lättare med tiden, för att förtränga någon krävs mkt o jag vet, det kommer tillbaka efter ett tag, men om du nu mår bättre så lovar jag att du ska slippa minnas, jag lovar dig att hålla mig borta så att du slipper allt.

Men vet du, jag tänker på det varje dag, jag ser dig, jag ser oss. Små saker, vardagliga saker får mig att minnas, för du var med i mitt liv såå lång tid. Ingen har stått vid min sida på lång tid o jag är glad att du ändå fanns, även om tiden var kort för oss.

Men vist, om du vill visa en mask mot mig, att allt är bra, gör det. Men jag kommer ändå känna all smärta, kommer undra hur du mår o kommer alltid, alltid finnas här, vad som än händer. Jag vet att du undrar varför, men jag kan nog inte svara på den så noggrant. Jag är bara sån, för jag vet att du har dina bra sidor, jag älskar dig o jag vill inte att du ska vara olycklig. Ja, jag vet att du varit en idiot o behandlat mig illa, men jag tar emot allt, hur ont det än gör o kommer stå här ändå, även om du inte gillar det. Du förtjänar det antagligen inte, för så illa som du gjort mig finns det inga ord. Men jag är sån, jag kan bara inte lämna någon jag verkligen bryr mig om, för jag vet också att du alltid kommer finnas i mitt hjärta o att jag kommer tänka tillbaka på tiden o ja, jag kommer sakna allt, men jag kommer också vara glad, glad att jag fått träffa dig, att jag fått känna så stor kärlek som du gett mig. Men jag kommer fortsätta gråta ett tag till. För jag älskade dig o har det svårt att anpassa mig om. Jag älskade att ha dig här, att få laga mat med dig, att få hålla om dig o veta att allt skulle fixa sig.

För vet du, allt fixade sig alltid, eller det blev iaf lättare med tiden o av allt blev vi starkare, vårat band mellan varandra växte o jag litade fullt på dig.

Klart att kärlek kommer o går, men du var så mkt mer för mig, men jag hoppas att ditt beslut o att inte träffa mig kommer göra dig lycklig. För det är de jag vill, jag vill att du ska vara lycklig o vara glad, för om du är ledsen så är jag också det, för vi var som ett.

Om du tror att allt blir bra av att placera Lisa i de hål som jag gjort i ditt hjärta så vist. För du kan tydligen bara gå vidare efter 3 dagar.

Just nu är jag bara så sur, fattar inte att du bara lämnat mig, fattar inte att jag ödslat min tid på en skit som ändå låssas som om ett förhållande i nästan ett år inte är värt något.

Jag hatar dig för det, du vill att jag ska hata dig. Du vill att jag inte ska finnas nå mer, bara försvinna s du slipper bli påmind om hur allt var, vad vi hade. För om jag inte finns, då kommer du inte heller behöva minnas, du kommer inte komma att tänka på det.

Jag önskade verkligen jag kunde göra så också, bara stänga mig, låssas att du inte är någon, för att vårat förhållande ändå inte var något.

Du försöker ändå bara såra mig hela tiden, med att snacka skit, med Lisa framför allt o så att bara låssas som inget har hänt o glömma allt. Du kan försöka fylla de hålet, men de kräver så mkt mer än en ynklig person som du kan prata med, för jag tror det finns vissa saker du inte ens berättar för henne, att det finns saker du håller inne.

För 8 månader är en lång tid, o du öppnade dig för mig, jag vet saker jag tror ingen vet, men jag vet också vardagliga saker, vad du gillar o vad du känner o hur du ser ut när du gråter o hur du hanterar saker, jag vet så mkt, men jag antar att det också är mest småsaker.

Men det tar lång tid att lära känns någon o det kräver också mkt av en själv, så jag reoe jag vet mkt om dig o du om mig. Ändå så låssas du som om jag är en annan människa, men jag är ju fortfarande hon, hon som du blev kär i.

Men vist, vi förändras, men jag trodde vi gjorde det tsm, men jag antar att allt jag skrivit bara är skitsnack för dig. För så var det väll inte enligt dig. Men så är det.

Du tror verkligen jag kommer bara falla eller hur? Att jag kommer tappa greppet o aldrig mer vilja ha nåt med dig att göra? Men synd, för hur mkt jag än skulle vilja det så står jag här, så fortsätt såra mig, fortsätt att låssas som om du aldrig träffat mig, hitta en ny tjej o gör mig till åtlöje. För det är de jag tydligen vill. Jag vill att du ska få göra det, för du kommer inte orka göra det. För du är inte så stark o du är inte en person, eller jag tror iaf inte du är en person som vill göra någon så illa, någon du älskat.

Du förtjänade inget av allt de jag gav, inget. Men ändå gav jag mitt allt, för dig.

Du bara utnyttjade mig o sen slängde bort mig för att du inte ville mig något längre. Det är inte okej, det är inte okej att bara göra så. Men jag står kvar o vill stå här, för vet du, jag bryr mig o kommer alltid ha dig i mitt hjärta.

Jag tror det är så, att man aldrig glömmer o att hur mkt du än försöker förtränga allt så kommer det komma tillbaka, kanske när du på nytt blir kär, för då kommer du nog minnas hur det är att känna något.

Jag ursäkta att jag fortfarande bryr mig om dig.

Men du kommer alltid vara en del av mig, ett minne o alltid ha en plats i mitt hjärta.

Hur ont o hur lång tid det än tar att gå vidare.

Tracy Chapman - Fast Car

Livet går vidare, med eller utan dig


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0