nu i efterhand...,

Kom på en sak, du kanske fortfarande är han jag gillar, bara att du döljer han, för han var bara min, min bara min. haha känns ganska konstigt att han bara fanns för mig, bara när vi var ensamma eller när det blev ett tillfälle då u fick världen att stanna i en minut och bara kollade in i min själ.

Allså jag har nog aldrig varit kär, bara gillat killar, tills jag träffade dig.

Allså jag fattar inte hur du bara öppnade mig, det sägs ju att man klickar med vissa, men allså det här va fan inte att klicka det var fan som om du var min sista pusselbit på ett pussel av 100000 bitar eller mer.
Du bara öppnade alla dörrar jag kedjat igen för att aldrig i hela mitt liv öppna, ALLA dörrar, allså all skit o allt kul, du fick mig också att minnas saker jag glömt bort, som gamla minnen.

Allså jag bara kände att med dig skulle jag kunna leva hela livet, kände att med dig snackade jag om allt, allså vi snackade verkligen om allt o massa andra konstiga saker, o om vi inte hade något att snacka om så kunde vi bara sitta hur längesom hest i tystnad o bara hålla varandra i handen. Det blev liksom adrig pinsam tystnad med dig.

jag saknar att ligga nära dig och bara prata, du vet den gången jag sa till dig att jag inte kommer vara där för evigt att jag kanske kommer lämna dig ?  Efter att det gåt en tid ville jag bara säga; jag klarar inte att leva utan dig, jag ska stanna för evigt.

Så känner jag än liksom  fortfarande.
Men jag vet inte längre vem du är.
Trackback
RSS 2.0