let the game begin

Idag mådde C bra, han har lisa o hon betyder allt för honom. Som vän, om jag får använda de termerna men men, mys mys.
Han saknar nog inte mig speciellt mkt o vill bara bli av med mig. De märks o det gör nog inte ont längre i hans hjärta. Det borde inte göra ont, det borde kännas bra, för de han har gjort är för att må bättre. Men jag förstår då inte varför han mår skit o leker en lek som heter såra-s-mest-o-vem-mår-bäst

Han tror att han komemr vinna. Men det finns bara föörlorare på denna lek.
Man förlorar alltid något. Men jag har redan förlorat allt, så det är din tur att spela.
Du har nu förlorat förståndet, respekten o "att må dåligt"
vill du ens veta vad nästa är?

Men hur gör man de?
Hur blir man av med mig?

Han tror det rätta att göra är att ignorera mig o såra mig. För på de sättet kommer han bli av med mig o slippa reda ut allt som hänt. Men jag vet inte varför jag fortfarande står upp, jag står upp o tar all skit.

Varför? för att jag bryr mig, för att han "är" min bästa vän o för att jag aldrig ger upp.

Jag kan inte ens förstå hur man kan göra såhär mot någon, inte mindre någon man älskar, älskat. Att bara försöka glömma o gå vidare. Det är inte så lätt. Det kommer tillbaka till en. De kommer slå honom så hårt i ansiktet att det inte är sant.

Jag är viktig, jag är någon, jag är något som känns. Något som kommer kännas en lång stund.
Så när du medvetet sårar o förudmjukar någon, då tror jag på fud eller karma. Jag tror att du kommer känna de jag känner, men mkt värre. Att du en dag kommer inse att du gått miste om någon som kunde stått på din sida hela ditt liv.
För jag är sån, jag finns där, alltid. Men de du gör mot mig kommer stänga mig från dig, jag kommer hata dig, få dig att gå igenom de samma om du fortsätter. Jag kommer önska dig de, fast jag bryr mig.
För till sist kommer jag inte bry mig mer, då kommer jag se dig i ögonen med rent hat, då, då kanske du inser att det inte var värt det.

Jag hoppas du en dag inser, inser o ser mig framför dig. Inser att jag aldrig skulle lämnat din sida, aldrig skulle gått iväg, alltid orkat med dig o kämpat för dig, hur mkt det än skulle tagit av mig, jag skulle kämpat, för dig, för att du skulle få det bra.

Det har jag alltid gjort, kämpat för dig. För oss. För dig...
Allt har jag låtit mig själv genomlida för att du skulle få det bra, jag har stått stadig när din familj sårat mig, jag har stått kvar när du sårat mig. Jag har tagit all skit, från alla o när du var sur, då fick jag hantera det o alltid minnas att du älskade mig, mest av allt. För de har jag orkat.
För att jag älskade dig, mest av allt, du var min bästa vän, min familj o de jag levde för. Du var min framtid o mitt hopp, du fick mig att må bra o vara glad. Jag tog alltid hand om dig med öppna armar, fanns alltid där för att öppna mig o hade alltid min dörr öppen.

Men nu vill jag stänga den, stänga den för alltid, för det är kallt o blåser, o det kommer ingen genom dörren längre. Kommer aldrig komma någon, nå mer.

Du, varför är det så svårt?
Varför ligger du hemma sömnlös o gråter?
Varför, varför vill du skada mig tills jag faller ihop o gråter?

jag ger mig om du lyckas o vill.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0