S, tell me a secret and you will know mine

Hej, de flesta som läser min blogg "känner" mig. Eller iaf den där personen som är glad o trevligt o alltid har något att säga.
Personen som är välkomnande o öppen i de flesta diskutioner, hon som kanske inte känner så många men ändå vet vilka personerna är som hon stöter på. Jag är hon, på utsidan.
På insidan är jag hon som inte känner medlidande, inte kan förstå eller tålka andras smärta, hon som inte kan hålla om folk om de är ledsna. Hon vars inre mörker o smärta är så mkt större än sina kompisars brusta hjärtan, problem med kompisarna eller med killen de gillar. Alla döljer vi väll ett mörker inom oss, något vi inte visar för någon, något vi med våra mänsliga ansikten ler åt. Klart att jag kan lyssna på dina problem o försöka hjälpa, men jag lär aldrig öpnna mig om mina eller vilja hålla om dig när du gråter.
Jag tror jag hatar kroppskontakt av den anledningen att jag mår dåligt, jag vill inte ha någon som kramar om en o säger att allt ska bli bra när det ändå aldrig kommer förstå vad jag går igen.

Jag är en person som lätt kan blockera saker, jobbiga saker som händer såp att jag ska kunna gå vidare. Folk kan nog inte förstå hur mkt de bara försvinner. Det är allt från de som hänt i mitt liv tidare, personer jag älskat till saker jag bara inte orkar med. Ja, det är faktiskt så lätt att bara blocker allt. Finns dock en nackdel, vissa dagar på året "bubblar" allt upp som en ström. Mesta dels på nätter eller kvällar då jag ändå är hemma. Då börjar jag må skit, tänker på allt som hänt, då är det inte bara en grej som jag tänker på utan allt som jag blockerat den senaste tiden.
För de mesta ligger jag hemma hela kvällen o gråter eller skär mig, eller jag brukade göra det förut. Vissa gånger har jag försökt o velat dö, bara försvinna för att jag inte orkade mer.
Lite så känner jag nu, jag har inte mkt kvar att leva för, inget är vidare kul eller intressant längre. Tiden bara passerar, folk kommer o går, men problemen de återstår.
Folk tror verkligen att personer skär sig för att få uppmärksamhet eller för att det är något riktigt fel på dem. Men riktigt så är det inte, år av plåga,  år av nätter då man bara gråtit sig till sömns, ingen som längre älskar en o man ser sina älskade gå en egen väg medan man själv står kvar ensam. Det är verkligen så. Mitt liv sedan minst 5 år tillbaka har varit skit. Först fick min mamma cancer. Efter det blev hon sig inte lik igen, jag fanns inte. Min värld som var uppbyggd av henne rasade o då man försökte söka skydd kom nya problem, skildsmässan. De måste varit de värsta åren i mitt liv. Då jag stod emellan min mamma o pappa o var offer för allt som hände. Då allt gick ut över mig o jag såg min familj vända sig emot mig och sedan gå. Det är sedan dess jag upptäkt att det inte finns något som tillit, kärlek eller trygghet i livet. Då bestod allt bara av hat, lögner, svek o krossade drömmar.
Jag trodde det skulle bli bättre efter att jag flyttat, att vi skulle bli en familj, vara varandras människor. Men jag insåg snabbt att efter den ena lägnen kom den andra, svek efter svek byggdes min mur runt mig, en mur som aldrig skulle öppna sig. Jag blev lämnad ensam, utan någon. Vi blev aldrig någon familj, vi blev: grupp 1 Min mamma o hennes kille, grupp 2 min bror som gick med i gäng, o lärde sig straffa min mor på de sättet, o sen den sista gruppen Jag.
Det är så jag lever, jag är i mitt rum, går i skolan o äter mat, oftast inte ens med någon i familjen.
Jag o min mur, mina sår av hat o svek av de perssonerna som stått mig närmast.
När man inser att ens liv inte har något att erbjuda finns inte mkt kvar att leva för även om det skulle finnas det.
Därför ville jag ta mitt liv igår, för att jag inte orkade med en värld där människor som jag älskat dör bort o kvar står dem som mig hatar, där personer jag älskat går sin väg för att aldrig återvända, där man känner hur för var dag som går att man mår sämre, att familjen bara blir mer o mer splittrad, där man känner att man står ensam kvar utan någonting.
Då har man förlorat.