Alla har vi väll olika sätt att hantera de svåra, m,en jag tror de flesta ändå sitter hemma o funderar på det iaf.
Vissa skriver ner alla sina problem, andra ringer sin bästa vän för råd o för tröst.
Jag brukar ju skriva ibland om saker som hänt, eller mer mina känslor för vad som hänt o hur jag hanterar dem.
Annars brukar jag ligga på mitt golv o gråta, eller så brukar jag sätta på jättehög musik o sitta o lyssna på den eller hoppa omkring i mitt rum, jag testade också att ta ut det på att gå ut o springa, men de funkade 0.
saker blir inte bättre, nä de blir de inte av något tror jag, men man behöver ändå något att göra, man behöver gråta o berätta.

Kan inte säga att mitt liv varit lätt någon gg, kanske innan jag kom upp till 4:an då jag hade kul med killarna o min bästa vän A, de var tider de. Tror du också minns dom med glädje.

Alla säger att vi har våra dagar, men för mig är det nog mer att jag har såna bra dagar, de uppkommer sällan.

På senaste tiden har mitt liv varit upp o ner hela tiden, jag har känt så otroligt mkt smärta, jag har gömt mig hos vänner för skydd, har känt kärlek o för ett ögonblick varit lycklig, sen vänder allt igenom o man står kvar tomhänt o får börja om igen, igen igen. De känns som en ond cirkel som man aldrig kommer ur, jag ser allt komma igen, man stoppar det inte utan låter bara allt ha sin gång så att man slipper hoppas, så att man slipper såras.
Men det är ju inte alls sant, man hoppas såå mkt på förändring o i slkutändan står man tom o sårad, man såg de komma men man trodde väll aldrig de skulle slå en så hårt, gång på gång.
Men jag är lite så, tar åt mig massor o tänker inte på att problem faktiskt har 2 sidor o att jag faktiskt kan ha agerat rätt, nä jag sitter hemma o låter de gnaga på de mörka inom mig.

För hur mkt man än hatar en person eller bara vill slippa den så märker man att när den är borta så finns det inte mkt kvar, man känner längtan o saknad. För på något sätt har den personen ändå berört en djupare än man kunde tro.

De senaste dagarna har jag fått känna så mkt smärta o enorm trygghet, kärlek o saknad. Jag vet inte om jag ens står kvar på jorden längre, allt bara slingrar sig kring min kropp o förvirrar mig.
Jag har förlorat mkt o vunnit en del på vägen. Men jag har fortfarande mig själv kvar vad som än händer.

Så jag antar att det är dags att börja om ännu en gg. De är svårt de första dagarna, tom de första veckorna. Men jag antar att saker har en anledning o att man bara inte kan ändra på vissa saker. 

Jag trodde alltid jag skulle kämpa för allt, de har jag alltid gjort in i de sista, hur mkt de än gjort ont eller skadat mig. För vad skulle de spela för roll om man vann? ofta vinner man väll inte heller, men det som är värt något i slutändan borde man också kämpa för, men alla har ju inte den meningen eller vågar kämpa. Ibland tror jag bara man måste ge upp, vissa säger att det är de som är att gå vidare, men de tycker inte jag. Man kämpar ju för olika saker, att gå vidare ä'r en process, i många steg som man tar med sig i vardagen. Men att käpa för något är något helt annat.
Men E, du gav upp, du gav upp oss

Loon Ft. Christopher-What You Say