S, tell me a secret and you will know mine

Från att va vänner till att bli mer, från att bli älskad till att bli sårad o bedragen, från att börja om till att sluta

Ni undrar säkert hur allt började, så jag tar det från början.
Ni vet killen som ingen gillar, han som ingen nånsin skulle ens vilja röra vid, han dina vänner verkligen ogillar.
Han, just han (det stora träskmonstret som aldrig verkade ha nån kolla på vad en dusch eller vad som menas med att fixa håret är) han ville jag emot mig själv ha, eller iaf test hur det skulle kännas. Så jag lät mina läppar möta hans o var redan då fast.
Så vi började träffas (minns första gg vi träffades, då du sov över o höll om mig), då var jag bara tvungen att få veta mer.
Vi började hålla på, mer o mer tills vi sedan gillade varandra (eller hur det nu var med den saken)
Alla fattade ju hur det stod till o det löpte så ett tag, sen kom ditt ex in i bilden. Hon han försökt glömma genom att vara med mig, hon som man såg att han alltid tänkte på o att hon alltid fanns där (t.o.m. på den enda väggen som fanns i hans rum, där stod hon o glänste o sa att hon älskade dig över allt annat på jorden).
Klart att min reaktion över allt sånt var att jag ganska ofta undrade vad du höll på med o vad jag ens själv gjorde.
Men det blev bra efter ett tag, innan du bröt ihop för att hon hölkl på med andra, innan ni börade snacka om att bli tillsammans igen. Då bröts delar av mitt hjärta ihop, men jag överlevde o ville ändå tro att det skulle bli vi.
Tiden gick o ditt ex ville inte längre ha dig, du var ju trotts allt hennes stora kärlek o du hennes (som jag fick höra x antal gg under tiderna). Så två stora kärlekar som bryts ihop till 2 ynkliga personer som inte längre vet vad dom vill blev till.
Jag höll hårt i dig, för du sa att du älskade mig o jag viste redan vad jag kände, så mkt mer än de lilla ordet kan förklara.
Senen mörk kväll berättade jag allt för dig, allt jag gillade med dig, varför du måste va den enda, jag gjorde misstaget o sa att jag älskade dig.
Sen gick det en tid o du låssades som om du inte ens hört vad jag sagt, tills en dag då du sa att du inte alls gillade mig inte alls kände någonting för mig (som jag ibland annars fick höra).
Så allt de du sagt o allt de vi gjort tillsammans blev bara som en stor lögn av att du älskat mig för att komma undan alla andra känslor för ditt ex blandat med: jag menade allt jag sa....
Vad skulle jag tro?
Efter vårt lilla bråk slutade du snacka med mig, det gick rykten om att du träffat nån annan. Du sårade mig en en gång, som så många gånger innan, men jag stod kvar, väntade på att du skulle komma tillbaka.
Jag viste inte alls hur saker låg till o du frågade mig hur jag kände om dig men jag svarade inte, tills jag bara kände att jag ville ge upp, att jag inte alls förtjänade att vara hon som han kom tillbaks till när alla andra tjejer dumpat han eller hittat andra intressen. Jag älskade mitt träsktroll, men vid en viss tid tar väll allt lidande slut?
Jag sa precis vad jag kände för dig eftersom de va de du ville veta, skrev ett brev om vad jag älskade med dig o varför allt var som det var.

Älskade träsktroll, du får dina svar o mitt sista hejdå

Nästan 2 månader efter mitt avsked träffades vi igen, du höll om mig o sa att du mådde lika dåligt som jag, fast för allt du gjort. Jag undrar om du nångång fattade vad du ens gjort o hur du behandlat en person som älskade dig för den du var, för allt du gjorde. Jag grät i din famn o sen började eländet igen.

Du ville va vänner...Hur skulle jag kunna vara det när jag kände så som jag gjorde, klart att jag skulle få se dig ofta, få vara med dig, men skulle nog aldrig klara av det ändå. Som att vara så nära men så långt borta.

Mina känslor var så mixade, ena dagen saknade jag dig så mkt, andra insåg jag att jag bara borde låta dig gå, skita i att o försöka gå vidare. Finns nåt bättre någon som inte skulle behandla mig som något en katt dragit in.

Efter en tid, en ganska lång tid, insåg jag att allt hade passerat att det kanske skulle bli annorlunda o du gav mig en chans att bli vänner. Vad nudet var för vänner. För du viste inte längre hur du skulle betee dig emot mig, så det blev bara det vanliga att vi ignorerade varandra. Men du slutade aldrig förolämpa mig om hur allt var fel i mitt liv, hur du viste så väl hur dåligt jag mådde o hur allt var. Fast det gjorde du inte, men du viste att jag skulle må dåligt av det, att du skulle må så mkt bättre själv att att få mig att gråta o känna att de du sa var sant.

När jag tänker tillbaka så har jag alltid fallit i tårar när jag varit med dig, alltid var det något....