S, tell me a secret and you will know mine

kollade nyss i tvtablån, det kommer mitt i naturen snart, minns när jag brukade sitta hemma hos pappa o kolla på det.
Alla minnen allt man förlorat under de senaste åren bara flög förbi som ett åskmoln.
Så slutade min saga o ett ehlvete började.
Historien om mig o mitt liv, exklusivt på min lilla blogg.

Del 1
Jag vet att min familj alltid har varit ganska lugn av sig och haft sina goda sidor som ,åka till fjällen varjeår, fira jul på landet som vi alltid gjorde, åka utomlands om mamma o pappa sparat pengar, men mest av allt att vara en familj, vara på landet på min födelsedag. Det var där allt började o slutade känns det nästan som. Där alla minnerna bara blev minnen, saker som aldrig mer skulle hända.
Det var som om en konstig stämning rodde hemma hos oss, men jag var väll inte så uppmärksam på det, tills dagen min mamma började säga saker som: Allt kommer bli bra, bara du och jag, du måste lita på mig, vi ska få det så bra.
Bara du&jag?
klart att det aldrig blev så, det blev du&han o jag fick ta all skit för det. Min mamma hade träffat en ny, hon ville spendera livet med, lämna allt bakom sig (som jag senare insåg också var mig själv). Allt handlade alltid om honom att gör fortfarande, han tog min plats o  min mamma har fortfarande inte förstått mina känslor inte velat förstå varför jag hatar henne och hennes kille, men hon är inget stort fan av mig heller.  
Hon sa alltid att hon skulle gå till en bekanta, eller nåt liknande. Min pappa o bror hånade mig för att jag litade på den människan som för mig betydde en hel värld.
Men efter en tid fick jag veta, av min pappa, att allt var slut. Så person som jag är så grät jag inte, tog bara in det o lät de va där inne.
Men sen började allt bråk, allt tjafs som man själv blev indragen i. Alla saker man sa till varandra som man inte menade men aldrig tog tillbaka. Det var då min mamma och jag förlorade allt mellan oss. Klart att min mamma aldirg varit en riktigt sån person som jämt frågar hur det är. Men nu bröts alla band som höll oss ihop.
Det var då min mamma hade sitt nya liv och det var dags för mig som liten flicka att klara mig själv.
Det var också då mitt konstanta gråtande började, varje natt till inte för så länge sen, fast det av tar med tiden, bara vissa dagar jag bryter ihop fortfarande.
Vi snackade aldrig om vad som hänt, aldrig, det var som om det var naturligt. Allt som hände var bara sånt som hände.
Men så är det med allt med min mamma, allt är alltid bra hur mkt man än gråter eller mår dåligt, hon bryr sig inte. Hon har aldrig tid att fråga aldrig orken att orka lyssna eller hjälpa. Hon bara igrorerar det eller går iväg när hon inte vill prata om något.
Den jag älskade mest av allt på jorden, litade på till 100% hade nu svikit mig o låtit mig dö inombords. För vilket pris?

Mamma flyttade inte ifrån oss på ett tag så bråkandet höll väll på i kanske ett halvår.
Sen köpte mamma en nylägenhet (den jag bor i nu), jag bodde där varannan vecka till en början. Det var mest jobbigt eftersom pappa&mamma aldrig kunde snacka om något o allt bara var kaos. Mamma var nästan aldrig hemma heller. Min pappa kunde inte hantera sin ilska utan tog ut den över mig o eftersom vi båda är lika envisa kunde vi stå o skrika på varandra hur länge som helst, tills man började gråta. Sen var den dagen avklarad.
Efter några månader orkade jag inte längre, flyttade till min mamma.
Det var de 2 valen jag hade, bli påmind o skriken på för något som ingen i vår familj kunde hantera, eller att vara ingen som jag var hos min mamma. Jag valde att vara ingen, valde att inte ha någon att prata med, valde att med tiden stänga både mina känslor och hjärta för andra, valde att se att det inte fanns något annat.

Min mamma och jag pratar aldrig med varandra nästan, aldrig om något viktigt, aldrig om känslor eller om något som berör mig.

Därför kanske jag inte öppnar mig för folk, därför litar jag inte längre på någon, vill inte prata om det eller något annat som hänt i mitt liv. Jag är en kallperson med ett vimmel av känslor som ingen tar hand om och som mot natten brukar komma krypande. En kropp som många gg ger upp med  tankar som kunnat lett till döden.