denhär är bara till dig

Jag trodde aldrig jag skulle våga, aldrig våga höra din röst, aldrig mer veta av vad som hänt.
Alla sa till mig att bara glömma, men hur kan man glömma? De stunder man har haft finns väll alltid kvar (iaf de lyckliga som man vill minnas, kanske de dåliga också för att påminna en om hur sårad man blivit)?
Jag viste inte vad jag skulle göra...du ville inte veta av mig, att vara vänner verkade så långtborta, kände att du aldrig kännt mig, du bara stängde din dörr framför mina ögon, jag hann aldrig säga något.
Sen när du bara drog dig undan drog jag mig också undan, för jag viste; man kan inte tvinga någon o om det bara är så att man ska låssas hata varandra får man spela med reglerna.
Så jag drog mig undan, kanske ett försök för att känna mindre smärta, men det blev bara värre, du var liksom min människa (om ni kollat på Grey's Anatomy fattar ni) , du var min bästa vän, jag behövde inte en pojkvän, jag behövde dig.
Någon att snacka med om alla konstiga saker o nån som ville vara med mig. Allså jag har alltid varit en person som bara stänger mig, är rädd att lära känna folk, rädd att vara beroende av en person så som bästisar är, den personen blev du, han jag blev beroende av, han jag ville vara med föralltid, ha min vän som man inte ens behövde säga något till för att jag viste att du fanns där iaf.
Jag bara stänger mig, det är bara den personen jag är.
Men du var den första som öppnade mig, fick mig att säga; jag älskar dig,
utan att låssas som att det var sant bara för att inte såra en kompis så att hon kände sig lämnad av sin vän, för dig älskade jag verkligen, dig litade jag på till 100% för du fick mig att känna nåt jag inte viste vad et var eller vad det är nu heller.
Du öppnad mig för att se att genom att öppna sig finner man något man aldrig funnit även om man letat, man finner lycka. Du gav mig minnen jag aldrig glömmer, jag hoppas du iaf minns några av dom när vi går skilda vägar, för känns som om hoppet om att vi kommer bli vänner är minimalt, det är bara så vi är. Bara drar oss undan, du vet när jag sa till dig att jag bara dissar o kan göra det hur länge som helst? är det det du vill att jag ska göra? Trycka ner allt om dig&mig i mitt svarta hål i hjärtat. Aldrig mer ta upp det eller inte ens snacka om vanliga saker?
Aldrig minnas, men jag kommer aldrig glömma. Så lär mig göra som du. Lär mig gömma o lär mig att vara som vanligt, som om inget hänt, snälla ! Jag orkar inte träfa dig varje dag o veta att jag inte kan snacka med dig,

Jag behöver inte 100 år ! jag behöver 100 år där du finns i mit liv, du va fan som min bästa vän, jag behöver dig, men du behöver inte mig. Jag behöver få snacka musik, för ingen annan förstår sig på mig, få snacka om konstiga saker som bara vi 2 gör, allså ingen förstår mig som du, eller så lurade du mig bara att du förstod.
Som när du sa; jag orkar inte lyssna, ändå hade du alltid något att säga tillbaks ?
Du var inte som alla andra mina vänner, om man ens kan kalla dom vänner, om jag sa något sa det bara okej, men vad synd eller aha jo kanske eller något liknande, Du frgade alltid vf jag kände så eller gav ett svar jag ville höra, en fråga eller ens respons på det man sa, det är det man behöver.
Jag har tappat tron på männsikan ja, jag hade ingen innan heller, tills jag träffade dig, men nu är allt bara historia o man ska fortsätta leva som om allt var som när jag kom till skolan o bara tänkte, gud vilken konstig männsika, att vara konstig må vara en bra sak när jag säger det, men då var det inte det.
Jag föll, så som jag aldrig gjort, allså jag tänker inte förklara mina känslor från den tiden det är bara onödigt i dnna text, du vet säkert det o vill inte höra om det ändå.

det gick 1 vecka, det gick 3, har väl gått snart 2 månader, jag har ingen koll, dagarna bara flyter förbi o skolan är bara skolan, förut ville jag dit, nu finns inget mer än kunskap att hämta. Att känna din blick när det bara finns en sittplats brevid dig och jag kommer in i rummet går inte att beskriva, känns bara som om du hatar mig, jag vill inte, jag hatar inte dig, hatade bara ditt sätt att dissa mig förut, jag fattar inte vf allt ska vara som det är,
Snart börjar skolan igen o ytterliggare månader kommer gå, snart är det sommarlov o då slipper vi varandra helt, vi slipper vara med varandra varjedag o bara låssas som om vi inte känner varadra, tänk vad skönt, sen är det bara 2 år kvar, liksom hur svårt kan det vara att bara dissa, jag har ju klarat det i ett halvår med en kompis så 2 år är ju lätt när man kommer vara så pressad av skolan att man bara kommer tänka på skolan o alridg hinna tänka. Aldrig hinna märka av varandra.

Att höra din röst vara som en lättnad, ändå ville jag bara gråta, det var ju inte svårt, elelr jo det var det, liksom du svara i sista sekunden. Jag blev väll chockad o kunde hantera situationen så som jag gjorde, var som ett vanligt samtal sånna som vi haft x antal bara att våra röster var annorlunda, kanske har man blivit kall, kanske var allt så himla annorlunda förut.

Jag bara vill att vi ska vara vänner, jag vill inte vänta 100 år, jag vill inte vara hatisk som alla ber mig att vara,
Alla ber mig att tänka på hur mkt du sårat mig o allt du gjort, därför ska det vara jag som ska dissa dig, jag ska tänka på allt du gjort o med det aldrig mer snacka med dig.
Jag vill inte vara hon jag alltid varit, hon som dissar för att hon inte orkar ta emot problemen, hon som bara ler för att visa omvärlden att allt är bra. Jag vill vara hon som kan vara ta itu med allt, hon som säger vad hon tycker.

Jag vill inte pressa dig, men varför är det du som dissar när det egentligen är jag som ska göra det?
Vad gör jag fel för att förtjäna din kalla blick?
Jag vill bara ha dig kvar i mitt liv, jag behöver min bästa vän.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0