All about J
NEJ !
jag är inte kär i dig..., bara saknar dig ibland tror jag, men sen när jag kommer till skolan vill jag bara glömma. Gömma att jag engång var kär, engång hade min hand i din. Allt som hänt, hade bara velat leva mitt patetiska lilla liv, om jag fortsatt med det allså.
När jag sitter o tänker på det, ser allt bara ut som en luddig fantasi av vad jag ville få. För om man sedan tänker om så hade allt sina brister, allt hade sitt perfekta. Allt var kanske perfekt, perfekt . Eller så är det så jag vill minnas, vill inte minnas sista gg jag såg dig. Sista gg du var killen jag sålänge bara väntat att träffa o sen träffat, hur allt bara varit underbart under den första månaden med sedan rassat sakta tills det fallit ner och krossat mitt hjärta.
Killen som höll hårt om mina hemligheter och fortfarande gör det djupt inom sig, han som viste det ingen annan viste.
Man vill helt enkelt täcka alla misstag och brister med lycka för att inte brista. Kanske är vi utrustade så vi människor, förtränga vad som gick fel o bara minnas det fina och ibland läga till innehåll för att täcka ännu en lucka som håller på att öppnas med smärta. Kanske är det så vi gör för att få minnerna att stanna, för att minnas det fina som aldrig var så fint. Kanske vissa saker var fina kanske andra var finare, men vilka är et då vi vill minnas ?! det fina är ju alltid kul att tänka tillbaka på hur fint det var, men sen när det kommer till det finare tror jag vi drar oss undan, för det finare tillhör det vakrast som i detta fall involverar det allra bästa minnerna. Det är de vi kanske vill minnas senare med döljer nu för de ger mer smärta än vad sanningen om slutet gör. Den smärta inte vid dessa tillfällen vill känna, men vi vill heller inte minnas det fina, för det leder till en brant av olycka eftersom det slutar i det vakraste eller leder en till slutet. så hur gör man då?! Man helt enkelt lockerar allt tills allt sedan spricker och delar av lycka och all denna smärta väller ut i en våg som förstör en.
Så vad ska man göra?
Killen hon gillade, kanske finns han kvar där nånstans gömd inom dig, för den killen hon nu känner har aldrig träffat henne förr, aldrig ödlsat en blick för att se att det sitter något, någon, som var där, men ändå något från det förflutna precis 2 meter från honom till vänster. Vad är det som skrämmer honom så?
Minns han eller har han glömt? Försöker han glömma? Vad är det han tänker?
Men en sak är säker, han vill inte in på den gång han påbörjat, soppar igen den med förakt o hat i sin kalla blick. Bygger en mur så att man aldrig kommer dit igen, inte ens för att svänga av och börja en ny liten stig från de som gick fel o försöka lösa problem o sedan fortsätta gå vidare utan besvär.
Ist låter han vägen sakta växa igen, aldrig mer ska han in dit, aldrig mer ska han minnas aldrig mer ska han känna så, men inom sig vet han att han alltid kommer minnas o att vägen aldrig kommer växa igen, för vid stigen står hon. Hon står och ser med mörka ögon på hur minnerna sliter ur henne, hennes liv, hur hans ögon gör henne svag där han står och bara ser på henne, på det sett han aldrig kollat på henne innan, men man ser ändå de där ögonen djup inne som en gg kollat på henne som om hon var hela hans värld. Hur han bara kallt lämnade henne att tragla sig ur tagstängslet och dessa rankor med taggar som hindrar henne från att ta sig ur o ut på stigen för att sakta nudda vid honom, bara få känna hud, bara få en sista känsla av någon som fanns förut.
Men han vänder sig bort, för att aldrig minnas, för att låta henne se att han aldrig mer vill veta, veta att hon älskar honom.
It's just all about you..., and about a fantasy, for today
jag är inte kär i dig..., bara saknar dig ibland tror jag, men sen när jag kommer till skolan vill jag bara glömma. Gömma att jag engång var kär, engång hade min hand i din. Allt som hänt, hade bara velat leva mitt patetiska lilla liv, om jag fortsatt med det allså.
När jag sitter o tänker på det, ser allt bara ut som en luddig fantasi av vad jag ville få. För om man sedan tänker om så hade allt sina brister, allt hade sitt perfekta. Allt var kanske perfekt, perfekt . Eller så är det så jag vill minnas, vill inte minnas sista gg jag såg dig. Sista gg du var killen jag sålänge bara väntat att träffa o sen träffat, hur allt bara varit underbart under den första månaden med sedan rassat sakta tills det fallit ner och krossat mitt hjärta.
Killen som höll hårt om mina hemligheter och fortfarande gör det djupt inom sig, han som viste det ingen annan viste.
Man vill helt enkelt täcka alla misstag och brister med lycka för att inte brista. Kanske är vi utrustade så vi människor, förtränga vad som gick fel o bara minnas det fina och ibland läga till innehåll för att täcka ännu en lucka som håller på att öppnas med smärta. Kanske är det så vi gör för att få minnerna att stanna, för att minnas det fina som aldrig var så fint. Kanske vissa saker var fina kanske andra var finare, men vilka är et då vi vill minnas ?! det fina är ju alltid kul att tänka tillbaka på hur fint det var, men sen när det kommer till det finare tror jag vi drar oss undan, för det finare tillhör det vakrast som i detta fall involverar det allra bästa minnerna. Det är de vi kanske vill minnas senare med döljer nu för de ger mer smärta än vad sanningen om slutet gör. Den smärta inte vid dessa tillfällen vill känna, men vi vill heller inte minnas det fina, för det leder till en brant av olycka eftersom det slutar i det vakraste eller leder en till slutet. så hur gör man då?! Man helt enkelt lockerar allt tills allt sedan spricker och delar av lycka och all denna smärta väller ut i en våg som förstör en.
Så vad ska man göra?
Killen hon gillade, kanske finns han kvar där nånstans gömd inom dig, för den killen hon nu känner har aldrig träffat henne förr, aldrig ödlsat en blick för att se att det sitter något, någon, som var där, men ändå något från det förflutna precis 2 meter från honom till vänster. Vad är det som skrämmer honom så?
Minns han eller har han glömt? Försöker han glömma? Vad är det han tänker?
Men en sak är säker, han vill inte in på den gång han påbörjat, soppar igen den med förakt o hat i sin kalla blick. Bygger en mur så att man aldrig kommer dit igen, inte ens för att svänga av och börja en ny liten stig från de som gick fel o försöka lösa problem o sedan fortsätta gå vidare utan besvär.
Ist låter han vägen sakta växa igen, aldrig mer ska han in dit, aldrig mer ska han minnas aldrig mer ska han känna så, men inom sig vet han att han alltid kommer minnas o att vägen aldrig kommer växa igen, för vid stigen står hon. Hon står och ser med mörka ögon på hur minnerna sliter ur henne, hennes liv, hur hans ögon gör henne svag där han står och bara ser på henne, på det sett han aldrig kollat på henne innan, men man ser ändå de där ögonen djup inne som en gg kollat på henne som om hon var hela hans värld. Hur han bara kallt lämnade henne att tragla sig ur tagstängslet och dessa rankor med taggar som hindrar henne från att ta sig ur o ut på stigen för att sakta nudda vid honom, bara få känna hud, bara få en sista känsla av någon som fanns förut.
Men han vänder sig bort, för att aldrig minnas, för att låta henne se att han aldrig mer vill veta, veta att hon älskar honom.
It's just all about you..., and about a fantasy, for today
Kommentarer
Postat av: Still me
I mean :'(
Trackback
