en månad av smärta o kärlek
hej lilla patetska liv
månaderna som har gårr har varit allt annat än vanliga.
ska berätta lite om det
allt började när jag lät mig luras att inga skulle gå på skolans musikkafe o att jag skulle få vara där heelt ensam.
Som vanligt hade jag fel. Jag önskar nu att jag hade haft rätt o att mitt liv kunde sluta plåga mig med massa saker.
Så iaf, träffade en rolig person som fick mig att bli mindre nervös o som senare fick mig att känna mig mindre ensam.
Ni vet ju alla hur såna här historier slutar, man börjar gilla personen...kanske gillade personen också en, då
Så nu ligger jag i min säng o har gråtit färdigt för idag o för att känna mig så utnyttjad o sårad som man kan bli, men kanske var jag tvungen att se bakom allt vakert som nu verkar betyda inget, alla såg det, men alla såg kanske också det vackra jag såg, ett oss. Allså att jag som vanligt lät mig luras av massa skit (för för mig känna alltid bara som skit, för vad var det som var äkta med tanke på hur allt verkar sluta) o som vanligt ligga hemma o bara vilja glömma allt som hänt.
alla nya människor jag träffat (sorry) alla fester jag gått på, alla nätter jag jag bara älskat din närhet, alla gånger du sagt saker som fick mig att dö inombords, alla gånger jag varit lycklig för att du funnits vid min sida, alla gånger du lyssnat på allt skit jag hade att säga. hur patetiskt allt bara känns nu
Men vad vore kärlek utan all smärta? kanske bara ett ord som blev använt i sammahanget då man skulle älska någon.
för jag kunde inte förändras o vara någon, men ska man inte älska en person för den de är.
Fast jag tror mest på att du ville förändramig för att bli som henne, så kändes det iaf hela tiden, för aldrig dög jag, aldrig hade jag de som behövdes till något. Kan en människa verkligen vara så FEL?
För hur mycket jag än försöker så når jag aldrig fram till dig, som en mur som blockerar BARA mig, kanske är det meningen att det ska vara så, att jag aldrig ska nå fram, att vi bara träffats av en ren slump men åter igen ska ut på våra egna vägar, för hur mycket jag än vill vissa saker så når jag inte dig...
Även om du skulle älska mig skulle du alltid älska henne mer,
hur många gånger jag än försöker misslyckas jag alltid med allt. Men försöker igen, igen, igen.
har det kommit en tid nu tills mitt hjärta inte orkar försöka igen, för vi verkar inte ens nå till vänskap längre
Det finns tydligen ingenting kvar som kan försöka,
för hur mycket orkar ett hjärta i 1000 bitar med en kropp som bara dör inifrån?
ibland hade jag önskat att det där lilla försöket att förändra saker med oss fanns där o ville ha kvar mig i sitt liv, men nu börjar jag fatta varför, för du har inte ens gett upp de gamla, så hur kan du förska med de nya
men det var väll bara närhet, alla behöver vi det. Eller var det ett försök till svartsjuka?
förlåt att jag ödslat din tid på en meningslös, förlåt att jag inte varit den lättast provdockan som gjort som du sagt o bara låtit allt vara utan att undra.
FÖRLÅT, för att jag gav dig mitt hjärta att krossa
jag har gråtit för sista gången, sista gången för att ha känt mig som en nobody för dig, kanske sa jag hej då för sista gången också, men du lär ju ändå inte märka av det nu när du har fler problem att tänka på.
kanske kramade jag om dig för sista gången, för att för sista gången känna närheten av min fantasi så långt borta.
kanske kramade jag om dig för sista gången för att senare att ett mer smärtsamt hej då utan bara få det att verka som ett hej då o tack
jag vet att om du nu skulle läsa detta skulle du nog aldrig mer höra av dig, för jag vet
månaderna som har gårr har varit allt annat än vanliga.
ska berätta lite om det
allt började när jag lät mig luras att inga skulle gå på skolans musikkafe o att jag skulle få vara där heelt ensam.
Som vanligt hade jag fel. Jag önskar nu att jag hade haft rätt o att mitt liv kunde sluta plåga mig med massa saker.
Så iaf, träffade en rolig person som fick mig att bli mindre nervös o som senare fick mig att känna mig mindre ensam.
Ni vet ju alla hur såna här historier slutar, man börjar gilla personen...kanske gillade personen också en, då
Så nu ligger jag i min säng o har gråtit färdigt för idag o för att känna mig så utnyttjad o sårad som man kan bli, men kanske var jag tvungen att se bakom allt vakert som nu verkar betyda inget, alla såg det, men alla såg kanske också det vackra jag såg, ett oss. Allså att jag som vanligt lät mig luras av massa skit (för för mig känna alltid bara som skit, för vad var det som var äkta med tanke på hur allt verkar sluta) o som vanligt ligga hemma o bara vilja glömma allt som hänt.
alla nya människor jag träffat (sorry) alla fester jag gått på, alla nätter jag jag bara älskat din närhet, alla gånger du sagt saker som fick mig att dö inombords, alla gånger jag varit lycklig för att du funnits vid min sida, alla gånger du lyssnat på allt skit jag hade att säga. hur patetiskt allt bara känns nu
Men vad vore kärlek utan all smärta? kanske bara ett ord som blev använt i sammahanget då man skulle älska någon.
för jag kunde inte förändras o vara någon, men ska man inte älska en person för den de är.
Fast jag tror mest på att du ville förändramig för att bli som henne, så kändes det iaf hela tiden, för aldrig dög jag, aldrig hade jag de som behövdes till något. Kan en människa verkligen vara så FEL?
För hur mycket jag än försöker så når jag aldrig fram till dig, som en mur som blockerar BARA mig, kanske är det meningen att det ska vara så, att jag aldrig ska nå fram, att vi bara träffats av en ren slump men åter igen ska ut på våra egna vägar, för hur mycket jag än vill vissa saker så når jag inte dig...
Även om du skulle älska mig skulle du alltid älska henne mer,
hur många gånger jag än försöker misslyckas jag alltid med allt. Men försöker igen, igen, igen.
har det kommit en tid nu tills mitt hjärta inte orkar försöka igen, för vi verkar inte ens nå till vänskap längre
Det finns tydligen ingenting kvar som kan försöka,
för hur mycket orkar ett hjärta i 1000 bitar med en kropp som bara dör inifrån?
ibland hade jag önskat att det där lilla försöket att förändra saker med oss fanns där o ville ha kvar mig i sitt liv, men nu börjar jag fatta varför, för du har inte ens gett upp de gamla, så hur kan du förska med de nya
men det var väll bara närhet, alla behöver vi det. Eller var det ett försök till svartsjuka?
förlåt att jag ödslat din tid på en meningslös, förlåt att jag inte varit den lättast provdockan som gjort som du sagt o bara låtit allt vara utan att undra.
FÖRLÅT, för att jag gav dig mitt hjärta att krossa
jag har gråtit för sista gången, sista gången för att ha känt mig som en nobody för dig, kanske sa jag hej då för sista gången också, men du lär ju ändå inte märka av det nu när du har fler problem att tänka på.
kanske kramade jag om dig för sista gången, för att för sista gången känna närheten av min fantasi så långt borta.
kanske kramade jag om dig för sista gången för att senare att ett mer smärtsamt hej då utan bara få det att verka som ett hej då o tack
jag vet att om du nu skulle läsa detta skulle du nog aldrig mer höra av dig, för jag vet
Kommentarer
Trackback
